Hans J Borgen
En liten histore jeg fikk fra en venn:
(veit at dette er et diskusjonsforum.. men les så forstår dere....)
Första klubban rök en junidag på Viksberg. Slaget var inte särskilt hårt, men stubben var tuffare än väntat och järnsjuan vek sig direkt. Därmed hade jag mist oskulden. Sen dess har det gått två åttor, en sjua till, en femma, en wedge ,en sandwedge och en hutlöst dyr spoon i grafit. På knappt sex månader.
Jag ger alltså alla som påstår att golf är en kostsam sport alldeles rätt. De som säger att jag är tidernas största psykfall på en golfbana, ger jag däremot bara halvrätt. Dels för attgolffolket är hopplöstkonservativt och uppsträckt fisförnämt i etikettsfrågor av den här typen, delsför att mänskligheteninte har begripit det stora behovet av att då och då slå sönder en golfklubba.
Sätt en trilskande järnfemma i händerna på vilken dåre som helst, låt honomdra den i ett träd, krossaklubbhuvudet mot en sten, skicka in skiten i skogen med en släggkastarsvingeller kasta den mot enutdragen drunkningsdöd i ett vattenhinder - och dåren återfår sin sans, friden sänker sig, andningenåtergår till det normala. Man drar en djup suck av lättnad och befrielse,rullar över på rygg som efter enlyckad bröllopsnatt. Det skulle finnas mindre aggressioner i världen om allafick en golfklubba attlustmörda. Det är bättre än sex.
''Har du slagit sönder EN TILL!? Du är tammefan inte klok'', säger minagolfkamrater. Det kommer tilloch med fram människor som jag inte ens vet vad de heter och ser på mig med enblandning av avskyoch förvåning, som om jag skulle bränt ner en kyrka eller våldtagit svärmor,och muttrar: ''Det börjar blilite glest i bagen, har jag hört''.
De har inte förstått nånting. Att ha ihjäl en klubba är inget man går omkringoch planerar. Manbestämmer sig inte för att ''på fjortonde hålet tror jag att jag ska ge wedgenen jävla smäll''. Ettklubbmord är en ytterst spontan gärning, en utlösning av naturkrafter, detkortaste, intensivaste ochmest explosiva av utbrott, vilket förmodligen är anledningen till den skönakänslan efteråt.
Själva akten måste, trots allt, innehålla ett mått av finess. Man får intehoppa omkring och gapa ochskrika och svära och slå vilt omkring sig. En klubba ska dö med stil. Snabbt.Hårt. Tyst. Osentimentalt.Ingen ånger. Varken klubban eller motspelarna ska hinna fatta vad som är pågång innan det hela äröver.
Själv håller jag på att utveckla det hela till en rätt skön konstart. De tre bästa av mina åtta mord gick tillså här:
1) Spoon i grafit, köpt i Atlanta, forslad över Atlanten och likviderad på hålelva på Måsnaryd iSödertälje. Duff i utslaget, bollen tre meter från tee. Låg bra. Nytt försökmed samma klubba. Duff igen.Ena handen om klubbhuvudet, den andra högt upp på skaftet, en blixtsnabb knäcköver knäet, klubbani två delar, nästa sekund nonchalant slängd i hallonbuskarna bakom ryggen.Snyggt. Rent. Klassiskt.
2) Pitchingwedge av stål på Viksberg. Hål 12. Inspel från femtio meter raktfram, skitlätt. Tittade uppför att skåda praktslaget. Men bollen gick spikrakt åt höger, parallellt medmig själv, rakt ner i ettvattendrag. Mycket lugnt, utan ett ljud, sänktes wedgen med en lätt underarmsrörelse ner i sammavatten. Vila i frid, din gris. Du får skylla dig själv när du var så dum.
3) Järnåtta i grafit på Ingarö skogsbana. Djävulskt svårt. Mentalt förberedd på trubbel. Uppträder vänareän en luciakandidat fram till nionde hålet. Lyckas träffa hålets enda utståndegren, tunnare än mittplastkort, och bollen i vatten. Snabb knäck över knäet igen. En Paul Azinger.Bra ljud i grafit. Schysstsmäll. In i skogen med likdelarna. Ingen märkte nåt. Ett perfekt brott.
Nästa år blir det bättre. Jag räknar kallt med att åtminstone klara av en tio,tolv klubbor till. Tills domförstår att mig jävlas man inte med. Och ni som går omkring och surar en helrunda, blir dåliga imagen, går hem och slår makan/maken eller sparkar till hunden när ni spelardåligt, ni har en hel delatt lära er. Golf är ett underbart spel - om man är avslappnad.
Jag spelade nyligen med en arbetskamrat i Nynäshamn och när han slog ut påttonde var samtligasenor och samtliga muskler i hans kropp hårda som sten. På hans spända halsvibrerade aorta som enstålvajer. Läpparna var blå och sammanpressade. Händerna kramade sönderklubban. Det var enutbuktning på kroppen och det vete fan om det inte var blindtarmen som var påväg att poppa ut. Hanspelade inte bra. Jag spelade inte så bra heller. Men jag var nöjd, samlad ochlugn. I hemlighet hadejag, järnfemman och en furu hatt en lyckad avslappningsövning på hålet innan.
(veit at dette er et diskusjonsforum.. men les så forstår dere....)
Första klubban rök en junidag på Viksberg. Slaget var inte särskilt hårt, men stubben var tuffare än väntat och järnsjuan vek sig direkt. Därmed hade jag mist oskulden. Sen dess har det gått två åttor, en sjua till, en femma, en wedge ,en sandwedge och en hutlöst dyr spoon i grafit. På knappt sex månader.
Jag ger alltså alla som påstår att golf är en kostsam sport alldeles rätt. De som säger att jag är tidernas största psykfall på en golfbana, ger jag däremot bara halvrätt. Dels för attgolffolket är hopplöstkonservativt och uppsträckt fisförnämt i etikettsfrågor av den här typen, delsför att mänskligheteninte har begripit det stora behovet av att då och då slå sönder en golfklubba.
Sätt en trilskande järnfemma i händerna på vilken dåre som helst, låt honomdra den i ett träd, krossaklubbhuvudet mot en sten, skicka in skiten i skogen med en släggkastarsvingeller kasta den mot enutdragen drunkningsdöd i ett vattenhinder - och dåren återfår sin sans, friden sänker sig, andningenåtergår till det normala. Man drar en djup suck av lättnad och befrielse,rullar över på rygg som efter enlyckad bröllopsnatt. Det skulle finnas mindre aggressioner i världen om allafick en golfklubba attlustmörda. Det är bättre än sex.
''Har du slagit sönder EN TILL!? Du är tammefan inte klok'', säger minagolfkamrater. Det kommer tilloch med fram människor som jag inte ens vet vad de heter och ser på mig med enblandning av avskyoch förvåning, som om jag skulle bränt ner en kyrka eller våldtagit svärmor,och muttrar: ''Det börjar blilite glest i bagen, har jag hört''.
De har inte förstått nånting. Att ha ihjäl en klubba är inget man går omkringoch planerar. Manbestämmer sig inte för att ''på fjortonde hålet tror jag att jag ska ge wedgenen jävla smäll''. Ettklubbmord är en ytterst spontan gärning, en utlösning av naturkrafter, detkortaste, intensivaste ochmest explosiva av utbrott, vilket förmodligen är anledningen till den skönakänslan efteråt.
Själva akten måste, trots allt, innehålla ett mått av finess. Man får intehoppa omkring och gapa ochskrika och svära och slå vilt omkring sig. En klubba ska dö med stil. Snabbt.Hårt. Tyst. Osentimentalt.Ingen ånger. Varken klubban eller motspelarna ska hinna fatta vad som är pågång innan det hela äröver.
Själv håller jag på att utveckla det hela till en rätt skön konstart. De tre bästa av mina åtta mord gick tillså här:
1) Spoon i grafit, köpt i Atlanta, forslad över Atlanten och likviderad på hålelva på Måsnaryd iSödertälje. Duff i utslaget, bollen tre meter från tee. Låg bra. Nytt försökmed samma klubba. Duff igen.Ena handen om klubbhuvudet, den andra högt upp på skaftet, en blixtsnabb knäcköver knäet, klubbani två delar, nästa sekund nonchalant slängd i hallonbuskarna bakom ryggen.Snyggt. Rent. Klassiskt.
2) Pitchingwedge av stål på Viksberg. Hål 12. Inspel från femtio meter raktfram, skitlätt. Tittade uppför att skåda praktslaget. Men bollen gick spikrakt åt höger, parallellt medmig själv, rakt ner i ettvattendrag. Mycket lugnt, utan ett ljud, sänktes wedgen med en lätt underarmsrörelse ner i sammavatten. Vila i frid, din gris. Du får skylla dig själv när du var så dum.
3) Järnåtta i grafit på Ingarö skogsbana. Djävulskt svårt. Mentalt förberedd på trubbel. Uppträder vänareän en luciakandidat fram till nionde hålet. Lyckas träffa hålets enda utståndegren, tunnare än mittplastkort, och bollen i vatten. Snabb knäck över knäet igen. En Paul Azinger.Bra ljud i grafit. Schysstsmäll. In i skogen med likdelarna. Ingen märkte nåt. Ett perfekt brott.
Nästa år blir det bättre. Jag räknar kallt med att åtminstone klara av en tio,tolv klubbor till. Tills domförstår att mig jävlas man inte med. Och ni som går omkring och surar en helrunda, blir dåliga imagen, går hem och slår makan/maken eller sparkar till hunden när ni spelardåligt, ni har en hel delatt lära er. Golf är ett underbart spel - om man är avslappnad.
Jag spelade nyligen med en arbetskamrat i Nynäshamn och när han slog ut påttonde var samtligasenor och samtliga muskler i hans kropp hårda som sten. På hans spända halsvibrerade aorta som enstålvajer. Läpparna var blå och sammanpressade. Händerna kramade sönderklubban. Det var enutbuktning på kroppen och det vete fan om det inte var blindtarmen som var påväg att poppa ut. Hanspelade inte bra. Jag spelade inte så bra heller. Men jag var nöjd, samlad ochlugn. I hemlighet hadejag, järnfemman och en furu hatt en lyckad avslappningsövning på hålet innan.